Finn, the Giant and the Minister of Lund

A Swedish story of something that has always been missing from the church in Lund

There stands in the university town of Schonen, the town of Lund, the seat of the first archbishopric in all Scandinavia, a stately Romanic minster, with a large, handsome crypt beneath the choir. The opinion is universal that the minster will never be altogether finished, but that something will always be lacking about the structure. The reason is said to be as follows:

When St. Lawrence came to Lund to preach the Gospel, he wanted to build a church; but did not know how he was to obtain the means to do so.

While he was cudgelling his brains about it, a giant came to him and offered to build the church on condition that St. Lawrence tell him his name before the church was completed. But should St. Lawrence be unable to do so, the giant was to receive either the sun, the moon or St. Lawrence’s eyes. The saint agreed to his proposal.

The building of the church made rapid progress, and ere long it was nearly finished. St. Lawrence thought ruefully about his prospects, for he did not know the giant’s name; yet at the same time he did not relish losing his eyes. And it happened that while he was walking without the town, much concerned about the outcome of the affair, he grew weary, and sat down on a hill to rest. As he sat there he heard a child crying within the hill, and a woman’s voice began to sing:

“Sleep, sleep, my baby dear, To-morrow your father, Finn, will be here; Then sun and moon you shall have from the skies To play with, or else St. Lawrence’s eyes.”

When St. Lawrence heard that he was happy; for now he knew the giant’s name. He ran back quickly to town, and went to the church. There sat the giant on the roof, just about to set the last stone in place, when at that very moment the saint called out:

“Finn, Finn, Take care how you put the stone in!”

Then the giant flung the stone from him, full of rage, said that the church should never be finished, and with that he disappeared. Since then something has always been missing from the church.

Others say that the giant and his wife rushed down into the crypt in their rage, and each seizing a column were about to tear down the church, when they were turned into stone, and may be seen to this day standing beside the columns they had grasped.

Source: https://fairytalez.com/finn-the-giant-and-the-minister-of-lund/

CC: Bob Collowan (2015)

---

Swedish Manuscript

Den första berättelsen om Jätten Finn skrevs ner 1654 av Jens Lauritzen Wolf, men innan dess hade den berättats från generation till generation. De två pelarna med stenstatyerna i kryptan har tolkats på många sätt. Bland annat tror man att de kan föreställa bibelns Simson och Delila. Eller Jakin och Boas, två stora bronskolonner vid ingången till Salomos tempel.

För länge, länge sedan i början av 1100-talet, levde en munk i Lund. Han hette Sankt Laurentius, eller Sankt Lars som han också kallades. Sankt Lars brukade predika för lundaborna på en stor öppen plats som kallas för Helgonabacken som då låg en bit utanför staden. Under backen bodde en jätte, hans fru och barn. Jätten tyckte att Sankt Lars störde dem när han lockade allt folk att komma och lyssna på hans predikningar.

Jätten frågade ”Varför står ni här på min backe och stör min familj?” Munken svarade att det inte fanns någon kyrka i Lund där de kunde hålla sina gudstjänster. Jätten tyckte synd om munken och alla människorna och lovade att bygga en kyrka åt dem. Men ett fick Sankt Lars lova honom. När kyrkan var klar skulle Sankt Lars plocka ner månen och solen åt jättens barn. ”Ingen kan plocka ner månen och solen från himlavalvet”, svarade munken. ”Då vill jag ha din ögon istället”, sa jätten.

Sankt Lars ville så gärna ha en kyrka att han lovade bort sina ögon. ”Men, sa jätten, kommer du på mitt namn, kan du få behålla dina ögon”. Sagt och gjort, jätten hämtade stenblock från Romeleklint och Höör som han släpade hem till Lund. Sakta men säkert började Lunds domkyrka ta form. Under tiden gick munken Sankt Lars omkring och grubblade ”Vad kunde en sådan jätte heta?” ”Heter du Gunnar, skrek munken upp till jätten som satt på taket och satte fast blyplattorna?, Sture?, Filip? eller Magnus?” Men inget namn var rätt.

Kyrkan var nu snart klar och än hade inte Sankt Lars kommit på något namn som var rätt. Då promenerade han runt och tittade länge på skogen, blommorna, himlen och allt annat vackert i naturen, för nu visste han att han skulle förlora sina ögon. När han kom över Helgonabacken hörde han en mamma sjunga godnattvisa för sina barn. Munken tyckte det lät så vackert att han stannade för att lyssna. Vad sjöng mamman? Jo …

”Sov liten Sölve, sov sonen min,

din fader Finn,

sitter och murar därovan.

Sov liten Gerda, skön dotter min,

din fader Finn,

till kvällen kommer med gåvan.”

”Aha, jätten heter Finn!” Glad sprang munken nerför backen till kyrkan där Finn satt på tornet och skulle sätta in den sista stenen. ”Finn, Finn sätt sista stenen in”, ropade Sankt Lars. Då blev jätten så arg att han slängde iväg den sista stenen och rusade ner i kryptan. Där tog han tag i en av pelarna och försökte rasera kyrkan som han precis blivit färdig med. Men alla krafter tog plötsligt slut och han förvandlades till sten. Kanske krympte han lite också. Om du går ner i kryptan står Jätten Finn där än idag och kramar sin stenpelare.